En helt (o)vanlig källare – en kortnovell av mig själv

Mellansverige – anno 1976

Ljuskäglan svepte över utrymmet och kämpade för att tränga undan det kompakta mörker som omslöt den från alla sidor. Oräkneliga dammkorn och andra knappt synbara partiklar reflekterade tillbaka de bleka ljusstrålarna mot utredaren som höll i ficklampan.

Han hatade sitt jobb och hade tidigt beslutat sig för att inte bli långvarig utan byta till något mera….normalt när tillfälle gavs. Men månaderna hade blivit till år. Någonstans på vägen slutade han räkna och gav upp sin målsättning. Jobbet var ju trots allt rutin numera och han hade blivit bra på det han gör. Ersättningen var svår att slå dessutom. Uppdraget hade, som alltid, trillat in via brev. Han hade plockat upp det oansenliga kuvertet, läst innehållet, vridit och vänt på brevet utan avsändare. Inners inne förstod han att det var en säkerhetsföreskrift. Uppdragsgivaren var beroende av att förbli under strikt sekretess. Lönen skickades också hem via brev, alltid i kontanter, skattefritt. Ibland undrade han om han verkligen arbetade för en svensk myndighet eller var det något annat under täckmantel? Denna gången, liksom alla föregående hade han tänkt, “Okej, bara bara denna gången också”. Föga anade han det ironiska i uttalandet. För det blev bara, denna gången också.

Källaren hade stått orörd en lång tid av föremålen som fyllde den att döma. Det var lågt till tak och han fick huka sig en aning för att inte slå i. Till ytan var det ett stort utrymme men som hade fyllts med butikshyllor, pallar och gamla reklamskyltar. Han kunde nästan känna tyngden av det gamla domushuset som vilade ovanför honom med sina våningar och alla julshoppare som sprang runt i affärerna i sista stund. Den inbillade vikten på axlarna och mörkret skapade tillsammans en kvävande känsla.

De konstiga skyltdockorna som tillsammans med övrigt bråte belamrade källaren gjorde det knappast bättre. Märkliga mannekänger i udda poser och med ännu mer udda ansiktsuttryck. Vissa av dem såg nästan vettskrämda ut, plågade rent av. Han stannade med ljuskäglan på en som stod i hans gångriktning, bara en meter ifrån. Dockan var påklädd, liksom alla andra. Olika kläder för olika årstider. Han lade märke till att munderingarna såg ganska vardagliga ut, som på folk i allmänhet. En del var barndockor, även dem märkligt utformade. Knappast för att locka köpare att bli intresserade av de kläder de bar.

Utredaren lutade sig in mot dockan framför. Hans ansikte en knapp decimeter ifrån det andra av plast. Han höll andan ett par sekunder och ryckte sedan reflexmässigt bort. Var det ett andetag? Det lät precis så. Han riktade ficklampan mot dockan men såg inget som avvek. En rysning sköljde över hans kropp och utredaren gick vidare, klev över några möbler som hade ställts i vägen. “Konstigt”, viskade han för sig själv. Vem blockerar en källargång med möbler? En isärplockad docka låg på golvet, på andra sidan barrikaden. Den hade slängts på golvet och spindlar hade täckt mycket av den med sina nät. Han riktade ner ficklampan och förundrades över detaljrikedomen. Dockan hade till och med organ i plast. Först trodde utredaren att det var en anatomisk docka, en sådan som man ser på läkarmottagningen. Han upptäckte snart att den brutits upp snarare än formgivits öppningsbar. Den långa rocken han bar fastnade i en liten spik när han klättrade över bråtet och rev upp en lång reva. Han svor för sig själv, tog av sig hatten och torkade sig i pannan med handens baksida. Den mörkbruna rocken var hans favorit.

Längst in i källaren nådde utredaren en dörr. Han förvånades över dess ålderdomliga utseende. Tillyxade plankor som hölls ihop av svarta metallbeslag och nitar blockerade vägen vidare in i mörkret. Den såg rent av medeltida ut. Han sträckte fram sin hand, greppade om den tjocka järnringen som fungerar som handtag och drog. Dörren gick upp efter en uns motstånd från de gamla gångjärnen som jämrade sig. Han lyste in men ljuskäglan räckte inte utan ebbade ut i ett ingenting. Enbart mörker och åter mörker. Han velade en stund, det kändes inte rätt, men han försökte resonera med sig själv. Alla uppdrag hade ju ändå gått bra hittills, och rädd hade han ju varit innan. Han tog några djupa andetag.

Ett väsande bakom fick honom att snabbt vända på sig och lysa i riktningen han kommit ifrån. Något hade fått samtliga skyltdockors huvuden att vridas mot honom där han stod, längst in i den mörka källaren, på tröskeln till det okända. Deras anklagande blickar sköt igenom honom som ett regn av pilar. En panikkänsla fick utredaren att backa genom den gamla trädörren. Så snart han passerat drog något igen den framför hans ansikte. Han hade inte känt något vinddrag, eller sett någon röra sig inne i källaren. Han kastade sig mot den men den gick inte att rubba. Panik. Utredaren vände sig om och kände hur avgrunden stirrade på honom.

Mellansverige – anno 2017

Chris hade fått hem uppdraget via snigelpost och roat sig åt spionkänslan som följde med det anonyma brevet och kortfattade uppdraget. Det var hans första uppdrag som utredare på Sektion 5 och han ville göra bra ifrån sig inför sina anonyma uppdragsgivare.

Han leddes ner till den avstängda källaren av en av gallerians ordningsvakter som stannade ett par meter ifrån dörren och verkade ha bråttom att komma därifrån. När ordningsvakten var utom synhåll stoppade Chris in nyckeln i det gamla låset, vred om och öppnade. En mörk smal gång som svängde av runt ett hörn längre fram mötte honom. Han hade kollat på planritningen över källaren tidigare och visste att gången ledde till den gamla källaren. När han rundat hörnet ryckte han till så att han föll omkull baklänges. Trots att han var ensam kände han snart pinsamheten bubbla i kroppen.

Han riktade ficklampan framåt på figuren och reste sig. En lustig skyltdocka hade ställts precis runt hörnet som han passerade. Han lade märke till den sönderrivna mörkbruna rocken och hatten som dockan bar, och så det förvridna ansiktet som gav honom kalla kårar. Chris flyttade på dockan och fortsatte in i mörkret.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: